Som liten drömde jag alltid om en egen hund. Det blev inte så utan jag fick nöja mig med kanariefåglar. Som vuxen med familjebildande och med heltidsjobb gick man in i en annan fas av livet, men drömmen om vovve/vovvar levde kvar. När mamma gick bort 2002 föddes idén att köpa hund och ha delad vårdnad om den med min pappa. Det visade sig vara ett lyckokast. Vi skaffade Isa 2003 och varje dag lämnade vi henne hos vår daghusse som var överlycklig över sällskapet. Dessutom träffade vi ju min far varje dag på ett naturligt sätt.

Min far fick sedan en stroke men kämpade sig tillbaka, bland annat tack vare älskade Isa. Han tyckte ju att hon behövde honom också. När vi skaffade fler hundar fortsatte vi att lämna Isa hos pappa. I somras blev min käre far emellertid dålig och åkte in och ut på sjukhuset. Han kunde inte längre ta hand om sin hund. I höstas fick pappa flytta in i ett ”särskild boende”. Idag är det ju så att gamlingarna i det längsta ska bo kvar hemma och få hemtjänst. Det fungerade inte så bra tyckte jag och jag mer eller mindre tjatade till mig att han skulle få flytta till det nya boendet.

Där levde han upp igen min käre far. Han hade egen lägenhet på cirka 35 m2, tillgång till personal hela tiden (även sjuksyster), mat i matsal tillsammans med andra, aktiviteter om han ville. Toppen alltså! Och som grädde på moset…..besöken från oss då vi tog med oss någon eller alla hundarna.

Den sista tiden har dock min far varit sämre. De ringde till mig i onsdags om att han hade hög feber. Sedan dess har jag till och ifrån varit hos honom. I fredags kväll när vi åkte därifrån sa han ….hälsa till Isa. Inatt sov jag där och i morse somnade min älskade pappa stilla in. Skönt för honom…..det var dags nu……han blev 92 år……men för oss känns det ändå tungt just nu och allt stannar upp en liten stund.

Isa 7 år kommer att sakna sin ”gammelhusse”

Kram