Det var väldigt länge sedan jag bloggade. Oftast skriver man om glädjefyllda händelser och livet med hundarna är härligt, men inte alltid. Det jag skriver om nu, gör jag i chock.
I midsomras parade vi vår Chanel, då 6,5 år. Hon hade gått tom två gånger tidigare och vi hade väl inte så stora förhoppningar om valpar denna gången heller. Hon blev inte särskilt tjock men hade en del andra dräktighetssymptom. När det var cirka en vecka kvar tyckte jag mig känna små sparkar från ett foster.
Men nej, någon valp blev det inte och det var sista chansen för Chanel. Allt återgick till det normala och Chanel blev istället lektant till våra andra valpar. Chanel mådde bra.
För cirka tre veckor sedan fick hon illaluktande flytningar. Jag misstänkte livmoderinflammation. Hos veterinären spolades analsäckarna som var hårda och för säkerhets skull gjordes ett ultraljud också, men livmodern såg ok ut. Hon fick inflammationshämmande medicin. Hon verkade bli bättre, för att sedan få flytningar igen. Igår fyllde hon sju år, var ute och sprang lös och verkade så lycklig. Då trodde jag att hon skulle bli helt bra, men efteråt var hon helt slut.
Imorse var hon dålig, hade ont och ögonen var så sorgsna 😢. Vi fick komma akut till samma klinik. Det gick inte att undersöka henne utan sövning. Skelettdelar från ett foster var på väg ut ur henne. Hon behövde opereras genast, men lungorna vattenfylldes och………någon operation klarade hon inte av.
R.I.P. Älskade Chanel
Du skänkte oss så mycket glädje, du har en speciell plats i våra hjärtan. Vi saknar dig!!
