Det har varit diskussioner på facebook mellan svenska cavalieruppfödare de senaste dagarna. Framförallt har det handlat om sjuka och mindre sjuka linjer, eller om man hellre vill uttrycka sig, friska och mindre friska linjer. Stundtals har diskussionerna varit hätska och jag förstår sannerligen inte varför……trodde att alla strävade mot samma mål, d.v.s föda upp friska och mentalt samt exteriört rastypiska cavalierer.
Ibland får jag känslan av att en del tycker att det är fel att leta tilltänkta hanar på utställningarna. Men det är ju oftast där man har möjlighet att studera dem!! Jag har ju inte kommit igång än med min uppfödning, men som jag tidigare sagt är kriteriet för en parning att jag själv skulle vilja ha en valp efter den kombination som jag valt. Är man intresserad av någon hanhunds utseende (som väl är det första man ser) så börjar man ju studera hunden mer ingående….hur verkar han?….är han trevlig?…..hur är han mot andra hundar? Sen kollar man stamtavlor/linjer…vad finns det bakom!! Hur har eventuella tidigare valpar utvecklats? En teoretisk provparning….hur passar paret ihop. Man tittar kritiskt på sin egen tik, icke att förglömma!! Och sen det viktiga ….förutsättningen för parningen är ju att man får låna den tilltänkta hanen. Sen om allt ändå inte blir så bra som man hade tänkt, skulle jag ALDRIG drömma om att klaga på något hos hanhundsägaren.
”Populära” hanhundar blir förståss använda mycket och vad gäller det, har jag personligen svårt att greppa hur många kullar per hane som skulle vara lämpligt. Och visst skulle det vara kul att någon gång ”upptäcka” en härlig, lämplig hane som sålts som sällskapshund, men som man tror skulle passa förträffligt som avelshund. Blir ju faktiskt lite exklusivt!!
Det kanske finns de som tror att jag bara tänker på utseendet hos hanhunden eftersom det är så man oftast pratar…..typ…..- åhhh vad fiiiin han är osv. Men man ska väl inte behöva ha en stående bisats….typ….- men det viktigaste är ju att han är sund och frisk!! Det är ju en så självklar grundförutsättning, tycker jag. Däremot vill jag att hanarna ska vara vackra också, eftersom det är en del i aveln och dessutom en stor hobby för oss att springa i utställningsringarna.
Sen tror jag en del överskattar sina egna tikar, eller i vart fall tror man att den fina hanhunden ska kompensera alla tikens nackdelar. Det är väl ändå att lägga väl stort ansvar på hanen!!
Man behöver inte heller ”använda” alla fyrbenta i flocken. Jag har själv en tik (nu 9 år) som jag aldrig velat para för jag tycker helt enkelt att hon inte ”håller måttet”. Hon har alltid varit frisk och utseendet är okej, men rastypisk mentalt…nja…tveksamt. Och som sagt…jag ville aldrig själv ha en valp efter henne, så varför skulle jag para och sälja? Men min Isa är ändå väldigt älskad, tro inget annat. Och skulle vi i framtiden få avkommor som jag inte vill ha med i aveln, så blir de ändå älskade familjemedlemmar.
Tack för ordet
