I söndags var vi till Göteborg tur och retur. Vi hade våra fyra goa vovvar med oss. De skulle vara hos vår yngste son ett par timmar medans Rolf och jag skulle på ett ”hundlöst” uppdrag. Vi fick parkera en bit ifrån sonen som bor i innerstaden och hundarna blev helt vilda när de kom ut ur bilen och stadspromenaden blev en ”mardröm”. Som person håller jag normalt ganska låg profil, gillar inte att stå i centrum och väcka för mycket uppmärksamhet men, men…..hundarna skällde inte, men de ömsom ylade som vargar, ömsom tjattrade som undulater. Tre av dogsen drog som besatta och zickzackade framåt och den fjärde släpade efter. Vi väckte UPPMÄRKSAMHET när vi drog fram genom staden och i sonens bostadsområde. Folk skrattade eller snörpte på munnen och barnen pekade på oss…..inge kul.

Det gick inte att tala ”förstånd” med hundarna….vi kände oss totalt misslyckade med koppelträning och socialisering. Inte trivdes de i sonens lägenhet heller när vi lämnade dem. Trots att sonen var hemma krafsade ”Charmina” på ytterdörren och de andra var ”ledsna” i en timme…..märkligt. Våra hundar som är vana att vara ensamma cirka fyra timmar då jag jobbar och då slappar/sover de. Sonens kommentar när vi kom tillbaka var…-nog var det väl bättre med bara en hund. I ett svagt ögonblick sa jag ja men ångrade mig naturligtsvis direkt. Älskar ju hundarna och vill ha fler.

Gissa om vi var glada när vi var hemma i Värmland igen. Härliga skogspromenader denna vecka. Jag släpper dem lösa och de springer cirka 20-30 meter ifrån mig innan de vänder tillbaka för att hålla koll på flocken. De är tysta och följsamma, kommer direkt på inkallning…LYSSNAR…hjälper till med kantarellplockningen.

JAG VET VAR DE TRIVS BÄST men visst ska vi åka till ”stora” staden igen och träna på den socialiseringen också. Inte fel att byta miljö ibland.

Kram alla vänner