I söndags var vi på Cavaliersällskapets uppfödardag med föreläsningar i Upplands Väsby.

Det var en intressant och lärorik dag med två mycket duktiga föreläsare.

Förmiddagen ägnades framförallt åt CM och SM. Föreläsare var en av Sveriges främsta specialister i neurologi, Cecilia Rohdin. Det är faktiskt tredje gången jag lyssnar till henne, men det var ganska länge sedan nu.

Ett gäng ivriga lyssnare

Chiariliknande malformation (CM) är ett tillstånd där det uppstår en obalans mellan storleken på bakre skallgropen och de strukturer som ska få plats där. Syringomyelia (SM) är en neurologisk sjukdom där flödet av ryggmärgsvätska som omger centrala nervsystemet skapar tryckförändringar.

Studier har visat att nästan alla Cavalierer har CM. Tillståndet finns också hos många andra raser. Hur SM uppstår är svårt att veta, det är komplext och komplicerat. För oss uppfödare blir uppgiften svår att veta hur vi ska avla. Några konkreta verktyg som får bort denna sjukdom verkar inte finnas. Hur bra kombinationer vi än gör, kommer aldrig SM att försvinna helt enligt Cecilia.

Många tror kanske att scanning av föräldradjuren är lösningen på allt. Så enkelt är det nog inte. Personligen tror jag dock att en kombination av föräldrar som är scannade UA sent (typ efter fem år), borde minska risken för SM-avkommor. Men hur ska det gå till i praktiken? Är det rätt att para tik första gången efter hon fyllt fem år?

Cavalieren är med sitt ljuvliga temperament en mycket populär ras. Det är också en numerärt stor ras som ofta får oförtjänt hård kritik vad gäller sjukdomar. Vad gäller hjärtfel och SM är rasen överrepresenterad, men också underrepresenterad i vissa andra sjukdomar. Avelsindex kan vara ett sätt att ta hänsyn till ”helheten” på avelsdjuren och dess släktingars hälsotillstånd. Att ta bort var och varannan svensk hund från avel ”bara för att” och släppa fram fler smuggelhundar och importer (som vi inte vet något om) på marknaden, tror inte jag är rätt väg att gå.

I den bästa av världar tror jag på öppenhet om alla sjukdomar som hundarna kan drabbas av. Men, det är inte lätt när uthängningen av uppfödare blir hård och hänsynslös i sociala medier. Det är oerhört tragiskt för varje valpköpare som drabbas av en sjuk hund, men med levande individer finns inga garantier. Sen är förståss vi uppfödare ingen homogen grupp…….vi är olika, har olika förutsättningar och jobbar på olika sätt. Tyvärr smärtar det att säga att det också finns uppfödare som hellre stjälper än hjälper. Uppfödare som övervärderar sig själva och förminskar andra är osköna, tycker jag.

Utbildningens eftermiddag ägnades åt Cavalierens rasstandard. Duktiga rasdomaren och uppfödaren Sara Nordin gav en underhållande och lärorik föreläsning.

Det är mycket som man ska tänka på. För att anknyta till förmiddagen är det inget i rasstandarden som är nån motsättning till att avla fram en sund, liten sportig spaniel. Cavalieren ska inte ha ett kupolformat huvud…….de ska ha en flat skalle.Stora runda ögon med eyeliner ger cavalieren själ, men de ska inte vara utstående. Högt ansatta öron. Många detaljer gicks igenom men summasummarum är cavalieren en ganska lagom, liten, naturlig hund utan några överdrifter åt något håll.

Det var många tankar som flög genom uppfödarhuvudet när vi åkte hem. En viss hopplöshet efter förmiddagens tunga ämne infann sig.

Men, när vi möttes av vår superglada, livliga flock som i alla fall känns så lyckliga och sunda, visste vi…….DET HÄR ÄR VÅR RAS, ÄLSKAR DEN!!! Vi kommer aldrig att skaffa någon annan ras!!!

Tack för mig